12-05-08,

Ni som orkar kan läsa. Skrev de när jag hade tråkigt på sjukhuset. Kanske är världens längsta inlägg. Ni andra, skippa, det är ändå bara jobbigheter och tråkigheter :)

8e maj, när jag sist satt vid datorn var det den 4e maj. Var jag har varit? Jo på sjukhuset. En liten rolig tripp sådär igen. Eller inte. I fredagskväll satt jag o min kära sambo och såg film och myste i soffan när jag tidigare under dagen beskrivit hur kraftig mensvärk jag haft. Precis när det är ca 10 min kvar av filmen så får jag superont i ryggen på sidan av magen. Åh nej, jag sätter mig ned på golvet och försöker alla ställningar jag kan för att försöka minska smärtan. Men icket, jag känner igen känslan och börjar storgråta. Vill inte, vill inte tillbaka till att ha njursten. Den värsta smärtan som finns. Tyvärr var det ju det.

Vi ringer Lokes farmor mitt i natten och hon får komma över och vakta Loke medans vi kör iväg till akuten. Väl där kommer jag in samtidigt som en gravid kvinna som ska föda barn, hon såg inte berörd ut ens och här kommer jag. Dubbelvikt och hänger på min sambo. Ja, jag har ju fött barn också och jag tror fasen denna smärta är värre. Eller den var det! Inget upphåll i smärtan som det är när man har värkar utan konstant känns de som någon kört in en kniv i ryggen och vrider om. Jag låg på deras sjukhussäng och skakade med benen, kunde inte ligga still. Hade frossa. Grät. Adam satt bredvid, hjälplös. Ledsen och tårögd han också. Sköterskan, som var en kille, förklarade till Adam då jag låg där och våndades att det är troligtvis den värsta smärtan man kan ha och därför kan man inte ligga still och man kräks ofta för att det gör för ont helt enkelt. Jag kan säga att jag kräktes hela tiden. Fy, direkt smärtan avtog lite av deras sprutor i magen kunde man slappna av i benen och må lite bättre, men så kom det attacker tillbaka lite då och då och det gjorde lika ont igen. Skakande ben, kräkningar och gråt. Ville bara försvinna. Hujja.

Tillslut iaf, av smärtlindring och när jag kan prata igen så hör vi med sköterskan, läkare ja vad han nu var, och han sa att alla prover visade på att de förmodligen var njursten men att värderna såg bra ut. Jag skulle därför få med mig smärtstillande tabletter hem och eftersom det kändes bra då så for vi hem i hopp om att kunna sova. Vi kom hem vid halv tre. Tog min tablett och la mig. Ca 40 min senare vaknar jag av smärtor från h-vetet igen, jag går upp på toaletten, kräks för smärtan. Ligger kvar på toaletten, somnar ihop krupen där av utmattning nån minut, vaknar till kräks mår dåligt. Ber Adam att vi måste åka igen. Han är såklart trött så han mumlar, ja säg vad jag kan göra så gör jag det. Jo vi måste ordna barnvakt igen, och åka. Dumt att vi åkte hem, oooja! Kring fem på morronen kommer Lokes morfar och är med Loke om han skulle vakna. Vi åker in och jag skäms, skulle inte ha åkt hem. Inga tabletter hjälpte ju, måste ju ha den där sprutan i magen annars går det inte att andas. Världens längsta bilfärd till sjukhuset.

Jag blev inlagd men smärtstillande. Sen har jag legat inne 4 dagar totalt. Första två dagarna bara mått skit. De senare två dagarna bättre. Verkligen uppskattat sällskap och som tur var har jag varit i ett bättre tillstånd då jag haft besök, hade varit jobbigt annars. Hade ju dock smärtor en gång då brorsan var förbi, han fråga varför jag inte kunde vara still med benen?!

Jaaaa, kunde jag svara?! Nej, hade ju så förbenat ont.

Då Magda var förbi var det som att jag var någon annanstans, vi surra på om allt möjligt och jag tänkte som att vi hade tjejkväll, fast jag blev ju påmind då jag såg på min handen som var kopplat till dropp, att så var inte fallet, de var ingen tjejkväll. Men det var skönt att komma bort från de tankarna den stund hon var här. Söta du! Men hon visste hur man känner sig när man ligger i en sjukhussäng och inte kan ta sig därifrån och dagarna går. Man känner sig så ensam, världens ensammaste. Så tack igen.

Just nu är jag överlycklig över att må bra igen, inte illamående eller denna hemska smärta.
Hur kan man få så ont. De är ju en annan sak då man föder barn,då kan man ju stå ut med den smärtan för att man VET att man får nånting för det. Ett barn, ett litet liv. Vad får jag för denna smärta? En liten sten. Spännande. Nåja kan ju inte göra så mycket, den ska ju ut. Väl hemma nu ska jag vänta på att den kommer ut, jag hoppas inte det kommer göra alltför ont. Men låter ju mindre trevligt, en sten brukar väl inte vara helt runt och len, näe kantig och hård. Nåja det lär ju märkas, men tror inte det kommer vara i närheten av anfallssmärtorna jag hade tidigare så allt är bättre än det.

Kan ju tillägga att det står att 3-5% av kvinnor får detta och det är vanligare bland män. Men sicken tur man har att vara nån av dem procenten.

Detta jag har jag gjort i helgen, hoppas ni gjort nått betydligt roligare.

Dags för nya rutiner hemma, vara noga med kosten, äta fullkornsgrejer, dricka 3 liter vatten per dag, mindre kaffe osv. Mina råd till mig själv. Måste! Detta vill jag aldrig vara med om igen! Inte ni heller, tror ja. Drick vatten!

Var helt magiskt att träffa sonen igen. Få pussa o krama på lillhjärtat. Kärlek.

Hejs.