13-05-04,

Ja jag hinner bara vakna i morse så känner jag hur sammandragningen var kommen. Jag har ju haft så några veckor att magen kan som dra ihop sig (kallas sammandragningar) och bli stenhård, lite obehagligt och jag har även haft att dem gjort lite ont under tiden men de håller ju bara i sig typ 30 sekunder sen släpper det och magen pyser ut igen. Men nu släppte det aldrig... Aj. Inge skönt... efter en timme utan att de släppt och den kraftiga mensvärken var ett faktum så ringde jag och rådfrågade med sunderby sjukhus och dem sa att jag skulle vila och känna efter under dagen hur de känns. Inte fara iväg och göra massa saker utan vila...

Ja jag vilade i typ 2 timmar med samma värk, blev nästan värre. Som världens mensvärk helt enkelt som inte gav med sig. Usch kändes inte alls bra så vi for med Loke till farmor, tur att hon bor så nära... och sen for vi till akuten.. ville verkligen kolla detta, kändes inte bra. I bilden påvägen dit var de superjobbigt.. var som inte som värkar men grymt hemskt mensvärk och jag höll på börja kräkas men slapp det som tur var.

De kollade upp allting, med ctg kurva om jag hade några värkar och även bebisens hjärtljud. Såg bra ut, hade inte några värkar och bebisens hjärtljud var bra. Fick även göra ultraljud för att se hur det såg ut med livmodertappen och moderkakan och allt det där. Moderkakan låg fortfarande långt ner men livmodertappen var helt stängd, så jag höll inte på att få en bebis men jag hann tänka dem tankarna... hujja! Det hade inte varit kul.. Då hade det blivit Umeå på en gång och inte säkert bebisen överlevt juh.. Så jag var ganska skraj innan alla kollerna.

Men pust, skönt att allt såg bra ut. Jag kan ha ansträngt mig för mycket och samtidigt som bebisen växer så växer ju livmoder och det kan slita ordentligt. Så nu äre mer vila som gäller och jag får nog tänka på alla lyft jag gör, typ lyfta Loke och greja hemma..

Får se hur de känns att jobba, jag hoppas ju det går bra. Ska jobba fram till 1 juli är ju planen.

Gud man tänker inte så mkt utan man kör ju bara på som vanligt, hade ju så lätt med Loke. Allt gick ju som smort och man var ju som bara tjock, inga krämpor eller så. men graviditeterna kan ju se väldigt olika ut så nu får jag försöka lyssna på kroppen. Lillbebisen är ju såklart viktigast och att man inte har ont.

Jag längtar till lillbebisen kommer, gud så spännande det kommer bli för Loke.

Åh han kommer bli en sån gullig storebror.

Jag, magen och Loke i vecka 25.