14-06-27,

Fredag och sol, någorlunda väder har det varit men har knappt fått luft idag. Varit inne och kurerat oss. Ikväll satte vi sista salvan och hoppas nu att det verkligen inte kommer tillbaka och att han är fri från skiten nu. Han fick välja en leksak på leksaksaffären idag och har var så nöjd.

Dagen har varit himla lång och nu pustar man ut. Ibland behöver man en paus mitt på dagen, för att göra nåt annat, vad som helst. Men de blev aldrig idag. Full rulle i ett! Nonstop. Jag e goooode slut just nu. Tur att jag bara ska sitta i soffan ikväll.

Imorgon ska Adam på svensexa för P-O som han jobbar med på Boden Mail. Vi ska på deras bröllop den 12 juli. Fast innan det, den 5 Juli ska vi på Lisas bröllop, åh kommer bli så kul. Så Adam e borta hela dagen imorgon, jag och barnen ska på stan och kika in om det är nå roligheter för barnen att sysselsätta sig med. Hoppas på bra väder.

Nu ska jag njuta av tystnaden och lugnet och vila mina öron. Visst får man säga så?! Haha. Det tror jag alla som har barn känner till och från, att vissa dagar känner man bara att, gud vad skönt att barnen sover. Men så är det ju, vissa dagar är tyngre än andra. Jag hade en tyngre dag idag. Jag kommer ju ha svackor nu också som går upp och ner, så det är bara att försöka arbeta sig igenom dem, även om det är sjukt tungt ibland. Det är verkligen en helt annan värld detta, som jag aldrig nånsin önskat att jag hamnat i. Men vilket jag gjorde. Tyvärr. Alltså förlossningsdepressionen. Den kom då Thea var några månader gammal och höll i sig och jag märkte av att något inte stod rätt till ganska snabbt. På mitt humör, på mitt sätt att vara, på att jag grät VARJE dag! Flera gånger om dagen. Förstod inte varför, det bara forsade. Var ledsen och olycklig hela tiden, så ska det inte vara.. Kände inte igen mig själv, frågade Adam flera gånger, att jag vet att jag inte är så här, varför är jag såhär?! Sjukt jobbigt.. Som att något annat tagit över min kropp, nått ilsket, argsint, ledset och olyckligt... Jag ville ju vara lycklig! Glad. Må bra. Men eftersom jag vet att det är rätt vanligt med förlossningsdepression, eller 1 av 10 får det, så kände jag att det var nog det jag fått. Lika bra att kolla upp det..

Nu försöker jag bara inse läget och ta det därefter och försöka göra det bästa av situationen, men det är svårt ibland. Ibland vill man bara skrika rakt ut eller ta en promenad och aldrig komma tillbaka. Orken är så knapp... Men de har blivit mycket bättre sen förut iaf. Men som sagt, svackorna kommer då och då.. Bara försöka klara sig igenom dem... Vet att det kommer ta tid detta men bara vi vet hur vi ska göra under tiden för att jag ska ta mig framåt, så kommer jag göra det också.

Jag kämpar för mina barn, dem är mitt allt. Jag tog tag i detta för att jag vill vara en bra mamma till mina barn, jag vill inte vara en sur, arg, ledsen mamma. Jag vill vara en glad, positiv och energirik mamma. Jag försöker ta mig tillbaka. Det går, det ska gå. Sakta men säkert.